Snubblade på detta liveframförande av den helt makalösa låten "Under My Thumb". Den liksom överbevisar mig varje gång att Rolling Stones är ett fantastiskt band. Varför jag nu behöver överbevisas, det får jag ta upp med mitt ego. En annan fantastisk låt (av många) av bandet och som jag säkert återkommer till är "Gimme Shelter".
"Gubbrock" - säger min vän Hellan om den, och liksom cementerar bilden av att rock måste vara rebelliskt och ungdomligt för att vara bra. Jag håller inte med. För samtidigt fortsätter Hellan lyssna på sina navelsträngsavklippare som Metallica, Iron Maiden och liknande band, som alla börjar närma sig pensionsåldern (de också) och allmänna gäspningar (vad gäller det rebelliska då). Bra musik är nog det vi kan relatera till. Jag har en ständig predikan för min vän Johan om att premisserna för "smaken" fastställs någon gång vid åldrarna 15 till 22. Det blir nog läge att återkomma även till den diskussionen.
Klippet då? Ja, det finns längst ner. Detta är då Rolling Stones anno 1966 och notera Brian Jones på marimba. Stackars Brian. I en dokumentär (den underbara 10 timmars BBC-dokumentären "Dancing in the street", om jag inte missminner mig. Om hela 1900-talets pop och rockhistoria. Glad att jag bandade den 99, när den gick på SVT!) beklagar han sig hur han hela tiden fick söka sig till olika roller i bandet, munspel, klapp, tamburin, eller som här marimba. En otacksam roll kan tänkas för en av bandets grundare. Tillslut fick han kicken, för att bara hittas drunknad i sin swimingpool, 1969. Men visst tillför marimban något! Jag har alltid älskat den melodin i låten. En man för mycket kan ibland vara en man som gör hela skillnaden.
Men var det enklare då? Var det enklare att som band komma med nya idéer just för att det var så obruten mark, obevandrade stigar? Nej. Det skulle jag inte tro. "Allt är enkelt för den som kan det" säger min far (och många med honom.) Ja, det ser enkelt ut när Stones-pojkarna skriver poprockhistoria, men det är också ett litet bakvänt tänk. De skrev just den historia som vi nu förhåller oss till. Liksom någon i denna stund skriver historien som framtiden får förhålla sig till, kanske helt omedvetna om att det de gör kommer ses på som banbrytande i en framtid. Idag kan ett band bestämma sig för en era och hålla sig till den. Vissa pekar på Göteborgsbandet Graveyard och kallar dem för 70-talsnostalgiker. Själva hävdar de att de pysslar med klassisk rock. Inget fel med det. I alla genrer finns det massor att utforska. Men riktigt klassisk rock innehåller en marimba. Det bevisar i alla fall Rolling Stones, 1966.
Missa inte heller Mick Jaggers sköna ad lib i slutet och bildproducentens kreativitet. Det
förhöjer verkligen känslan i låten. När kommer vi se något liknande på t.ex. Skavlan i SVT?
Och låten för er som har spotify.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar