Tv-spel och Shakespeare

I en krönika på Aftonbladet skriver Johan Martinsson om den vita mannen som norm inom tv-spelsvärlden.
Jag har tidigare skrivit om det jag kallar för doxa eller diskurs. De osynliga strukturer som formar vår värld, lite förenklat. Jag tänker på världen utifrån en fransk filosof som hette Jacques Derrida och hans  norm och supplement. Hans tänkande kan sägas vara grunden för den "språkliga vändningen". Vad är nu det? Ja, det är 1900-talets stora förändring vad gäller tänkandet på samhället, kulturen, teknik, etc. Kort sagt förändrades filosofins innehåll - vilket den alltid ska göra.

Staden och mannen som norm?

Det finns en föreställning om att naturen kom först sedan kulturen. Den känns ganska bra, eller hur? Men Derrida menade att det inte förhåller sig på det sättet. Enligt Derrida och "norm supplement"-tänkandet kom kulturen först och sedan naturen. Hur hänger det ihop? Jo, vi fick ingen natur förens vi hade en kultur som definierade naturen. Det är paradoxalt men när allt var natur fanns ingen natur - för det fanns inget som naturen kunde spegla sig i. Eller det fanns ingen norm (kultur) som definierade supplementet (naturen).

Men vad har det här med tv-spel och Shakespeare att göra?

Jo, som det står i artikeln:

”Varför är hjälten i ert spel en vit man med rakad skalle och stora muskler?”

Skyller på Shakespeare

Så här svarade Bruce Oberg, medgrundare av Sucker Punch – som skapade superhjältespelet ”Infamous”:
– Om du tittar på de klassiska grekiska dramerna, och även Shakespeare, så är huvudkaraktären ofta ett oskrivet blad. Vi eftersträvade något sånt. Vi ville skapa en karaktär som alla kunde identifiera sig med.

Jag vet inte vilka grekiska dramer eller vilka pjäser av Shakespeare som de har läst. Men några oskrivna blad har jag inte stött på vad jag kan minnas. Men visst låter det fint? Att referera till något som är fundamentet för vår västerländska kultur och sedan nöjer sig journalisten. Kanske den inte har något argument, kanske den inte vill stöta sig.

Thompson och Branagh

I Much ado about nothing är huvudkaraktärerna två par. Det ena paret Benedick och Beatrice (bild t.v.) är slagfärdiga, roliga, ironiska och sarkastiska mot varandra i en magnitud som skulle få vilken tv-spelskaraktär som helst att spricka i polygonerna.  Det andra paret, Claudio och Hero, är tystlåtna och som ett offer av omständigheterna, som en medveten kontrast. Men visst, det går att ta en karaktär och säga att det är en Shakespeare-karaktär och då helt bortse ifrån att kontexten inom pjäsen verkar till karaktärernas funktioner. 

I Macbeth (som måste uttalas "den skotska pjäsen" på teatrar annars betyder det otur, enligt en månghundraårig tradition) är det en djup psykologisering i den strävan efter makt som Macbeth och lady Macbeth har. Tillsammans(?) utför de fruktansvärda illdåd för att få makten i det skotska riket. De behöver varandra, Macbeth och Lady Macbeth för att pjäsen ska få det djupet.

 Akt 2 Scen 1 (slutet).

Macbeth: Är det en dolk jag ser framför mig, med skaftet mot min hand? Kom får jag ta dig - [...] Du visar mig den väg jag tänkte gå: [...] Ord andas kyla över handling. Jag går så är det gjort. Min klocka klämtar.  Hör inte på den, Duncan, för dess bud ska kalla dig till Satan eller Gud.

 Akt 2 Scen 2. 

Lady Macbeth: Det som har gjort dem druckna gör mig djärv: Det som har släckt dem fyller mig med eld - Sch! Det var ugglan, dödens förebud, som skrek så hemskt godnatt. Nu gör han det.

 Diskussionen rör alltså vem som är "värst". Är det mördaren eller är det intrigmakerskan (det här fallet)? Detta spel tar bort mycket av norm och supplement-tänkandet inom det verket. Det är inte stereotypt i den meningen.  

Inom Grekisk tragedi finns åtskilliga exempel på där kvinnor bär en stark roll utan att falla i den "supplement-fälla" som är så vanlig idag. Med "supplement-fälla" menar jag att mansrollen ikläds av en kvinna. Innan ni protesterar ska jag säga att jag även anser den stereotypa manliga normen som felaktig om den ikläds av en man.


Jo, det finns andra förhållningar av norm och supplement i vår värld. Dessa relationer är en del av vår tankevärld. Vissa ser vi och vissa är osynliga för oss. En norm inom tv-spel är nu den manliga vita protagonisten. Precis som Johan Martinsson på Aftonbladet påpekar. Men jag skulle säga att problemet är djupare än så. Alla spel handlar om erövring och expansion. Det skulle kunna sägas att vi lever i en värld där expansionen är den berättelse (diskurs) som alla känner igen och alla vill vara en del av.  I denna berättelse har den vita mannen haft en stark position och varit drivande under årtusenden. Det är svårt att ändra den berättelsen. Den är också oftast outtalad.

Expansion och expansion.

Men ser vi på tv-spelsmarknaden så finns det alltid en grundton av expansion med i allt som har med tv-spel att göra. Precis som en kolonisatör eller utforskare av världshaven från 1400-talet till 1800-talet hade som avsikt att expandera, finns expansionen i vårt tv-spel. Det är oftast inbyggt i dess struktur och aldrig ifrågasatt.

Men Shakespeare skrev The Tempest /Stormen (av många ansedd som hans sista pjäs.) Läs den! Den tar upp kulturens roll, kolonisationen, och teater och skrivande som en form av magi.

Tittar vi på karaktären Prospero där, så är det absolut inget oskrivet blad.   Men karaktären Miranda  är det. Varför? Jo, hon bär på en väsentlig funktion, att det oskrivna står i kontrast till korruption, manipulation, propaganda, och annat som kommer på köpet när vi träder in i världen.Kort sagt. Spelutvecklare, ni får gärna säga att ni tar karaktärsdrag ifrån Shakespeare, alla gör det medvetet eller omedvetet. Men gör det inte till ert försvar för en tom karaktär- för då kammar ni noll.


I ett tv-spel ska du alltid utforska, överta, övervinna eller utmana. Du ska alltid expandera: din erfarenhetspoäng, din karta, dina resurser. Din utveckling baseras på en oskriven regel att utveckling är expansion. Detta går hand i hand med vårt ekonomiska system som vi har i nuläget. Produktionen måste alltid öka för att marknaden inte ska kollapsa.

Men det finns också tv-spel som  har innehållet berättelser som finns i andra medieformer, som film eller böcker. Där är expansionen oftast startskottet för konflikten i berättelsen. Någon eller något rubbar balansen och strävan blir för protagonisten (hjälten) att (genom sin expansion) återställa balansen. 

Men det går inte att ha något annat innehåll i tv-spel? Problemet är att det är otroligt svårt att ta sig ur denna "berättelse" som jag nyss formulerat. Det går att värja sig emot den, det går att sparka med benen som ett litet barn och gråta över att det förhåller sig som det gör - du får ingen mer glass. Men det är svårt att bryta sig ur mönstret.