 |
| Jackson, Milou, Tintin et Spielberg. |
Det finns en amerikansk serievetare (som filmvetare men för serier) som skrivit och tecknat en fantastisk serie om serier. En serie om serier som går in i mediet och förklarar - eller sätter ljus på - varför det funkar. En sak som Scott McCloud tar upp är "slutning". Vad är det? Ja, det är att vi människor är designade för att "sluta oss till saker". Om vi ser en liten centimeter stor yta av en hundralapp så sluter vi oss blixtsnabbt till att det är en hel hundring. Ser vi ett fragment av ett ansikte i en konstig vinkel ser vi direkt att det är Roger. Denna process lägger till och lägger ihop - ibland felaktigt som i många teckningar av Escher där han leker med detta fenomen.
 |
| Aha, det är vatten som strilar neråt i en .. Nähe det är det inte nej. |
Den andra stora grejen som Scott McCloud tar upp är "cartoon". Ja, det är precis vad det låter som. Varför fungerar, Kalle, Musse, Bugs Bunny, etc.? De ser ju inte alls verkliga ut eller hur? Nej. Det är poängen. Det finns något som kallas för "uncanny valley". Det är en hypotes som myntades av japanen Masahiro Mori som talar om att när en robot eller grafisk representation av en människa (t.ex. animation) blir för lik oss, då slutar vi "tycka om" denna och istället börjar vi leta efter fel. Oj, vad lik oss den är, men ack så creepy, blir reaktionen. Det är inbyggt i oss alla.
Men på andra sidan skalan har vi då det Scott McCloud kallar för "cartoon". Vi kan alla relatera till det. Det spelar ingen roll med vilken kulturell bakgrund eller uppväxt du har så ser du inget hot i en "cartoon". Vi identfierar oss med cartoonen just för att den är så långt ifrån oss. En streckgubbe kan vara vem som helst av oss. En perfekt avbildning (ett foto) av Elvis 1969 kan bara vara Elvis 1969. Scott McCloud menar att denna identifiering gör att vi öppnar upp oss för andra känslor: som skratt t.ex. Eller känslan av äventyr. McCloud drar en triangel över det han menar är "verklighet" -> "Cartoon" och toppen på pyramiden är det "abstrakta". Sen placerar han in serier i denna pyramid.
Där visar det sig att Tintin har väldigt "cartooniga" seriefigurer men i senare delar har Herge ritat väldigt realistiska miljöer.
 | ||
| Ett utdrag ur McCloud´s Understanding Comics (1993)* |
Varför visar de nästan inte ett ansikte? Varför får vi inte se karaktärerna? Varför är miljöerna i fokus? Jo, Herge visste det, Spielberg vet det... Miljöerna ska vara autentiska, ju fler detaljer desto bättre uppmålas den där känslan jag pratade om tidigare, nämligen: äventyr. Men karaktärerna, där är det en annan femma och denna femma är vad jag tror kommer bli Spielberg och Co största problem. Inte bara kommer rabiata seriefans att skrika bu eller bä om karaktärernas utformning, utan även gemene man, folk som aldrig läst en Tintinserie men ser filmen, kommer att känna ett obehag om inte Spielberg och Co verkligen lyckas med karaktärerna. De får inte bli för realistiska, de får inte bli för otrovärda. Det blir otroligt svårt att lyckas. Att teasern ser ut som den gör bekräftar att de vet om problemet. De vill sakta "lura" in åskådaren i världen först. Vi får se miljöerna och små små detaljer av figurerna, för att sedan sakta avtäcka lite till vid nästa teaser/trailer. Hoppas att de lyckas för Tintin är värd det.
Imorgon ska jag skriva lite om fransk-belgiska serier över lag och Spirou i synnerhet! Möts då!
Editerad 2011-06-04 kl 12.11
Här är ett exempel på den högre graden av realism i bakgrunder och föremål som finns i Tintin, och kontrasten till figurerna.
_____________________
*Scott McCloud SERIER - Den osynliga konsten,(1993) 1995 Köp den! (gör lite reklam mot att jag får ha den copyrightskyddade sidan uppe. Men om någon ifrån förlaget ser detta kontakta mig så tar jag bort sidan.)
Scott Mclouds hemsida klicka här.
2 kommentarer:
Jag har inte läst Tintin sedan jag var liten. Häromåret såg jag Krabban med guldklorna på tv, tänkte inte på det du skrivit om realistiska miljöer och cartooniga karaktärer alls. Det kändes som det hängde ihop bra.
Det är däremot något jag alltid stör mig på och man brukar kunna se det på några sekunder. Ta nya animerade filmen Rio som ett exempel. Fina vyer över Rio, vidare in i djungeln, och sedan får vi möta fåglarna. Det syns på en sekund att karaktärerna har en helt annan stil än resten av världen. På en minut är upplevelsen märklig och 3D-hantverket under luppen.
Det är det som skiljer en Bra Animerad film från en dålig. Helheten. Symbiosen.
Det är därför jag inte kan kolla på Shrek. Där fotorealistiska effekter som eld, gräsmattor och hår kontrasterar med jelly-bean människor, warner brothers karaktärer och cartoon fysik.
Det hänger ihop bra i både filmerna och Herges originalverk. Men det är olika grad av realism i bakgrunderna (högre detaljer med skrevor klippor, saker som modellbåten, burken med etiketten med guldkrabban) karaktärerna(väldigt lite realism, t.ex. deras ögon, näsor etc.)
Det du säger om Rio tror jag är största "faran" för nya 3d-Tintin.
Bra animerad film är bra (doh!) , det är svårt att generalisera vad det är. När det funkar så funkar det oavsett graden av realism. Men det jag beskriver är en fälla att falla i. Jag gillar inte heller Shrek, men det är mer för att det är ett verk utan identitet som bara bygger på referenser till annat material: tillslut tröttnar på man på alla intertextualiteter å undrar vart Shrek själv finns någonstans.
Skicka en kommentar