Satoshi Kon, är en genial regissör. Med sina filmer och en tv-serie visade han sig vara en av de bästa moderna berättarna i min mening. Sant postmodern och blandade psykologi och subjektivitet med poetiska och popkulturella inslag.
Satoshi Kon tror jag (utan att veta säkert) sammanfattade mycket av det moderna japan. Det andliga, spirituella, det konstnärliga och poetiska, det galna och popkulturella.
1. Subjektiv psykologisk thriller. Jag hittade en anime-serie i reabacken på Hemmakväll i Gävle kring 2003. Det var ett intressant omslag. En pojke på rullskridskor med ett avslaget baseballträ. Jag såg avsnitten - med den vansinniga j-pop-intromusiken - och sakta gick det upp för mig hur fantastiskt manuset var. Här var inte en vanlig berättelse. Här fanns något mer under ytan, något som fortfarande kan fascinera mig. Det skulle dröja till 2010 innan jag fick tag i alla avsnitt och fick se klart serien. Tragiskt nog samma år som Satoshi Kon dog, 46 år gammal. Paranoia Agent.
2. Tokyo Godfathers. En slags "Konsk" Oliver Twist, fast med en twist. Det största är ändå när haiku-dikter reciteras utav en av uteliggarna. Fint.
3. Minnen har jag av en antologi av tre anime-scifi-filmer som jag köpte på dvd, tidigt 00-tal. Satoshi skrev en av dem. Det var tre, mycket bra, filmer som alla tacklade vetenskap och fiktion på tre olika sätt. Memories.
4. Millenium actress. Temat finns där. Det fantastiska, men vardagliga, men ändå galna, men ändå troliga.
5. Paprika. Och temat fortsätter. Alienationen i det moderna japan, det besatta, det psykologiska som iscensätts och här visualiseras.
Satoshi Kon är faktiskt en regissör jag saknar. För det känns verkligen som att han aldrig kom fram till det han egentligen ville göra.
