Brian Eno och det musikaliska arvet

Vad önskar sig en integritetskänslig grupp som Coldplay av gamlingen Eno? Vi kan väl kalla det enovisionen. - Mikael Strömberg AB

 Jag blev smittad av denna enovision redan i tonåren. Först nu kom jag att tänka på det.
Music for Airports. Det är ett album som jag aldrig lyssnat på. Men jag vet vad det är. Det är en skiva, en av de första med ambient musik.

Jag var väldigt inne på elektronisk musik i min ungdom (och intresset har hållit i sig). Det var datorns fel. Vart influenserna kom ifrån vet jag inte. De fanns där och sökte sig till oss som metallsågspån till en magnet. Sedan är det ohjälpligt svårt att bli av med alla spår.

Som det här med Concrete music. Vilken 14-åring läser in sig på Musique concréte bara för att den samplar ljud och mixar i ljudinspelaren i Windows 3.11? Jag gjorde det.

Aphex Twin, Aphex Twin, Aphex...

Det var Tobbes dator. Själv hade jag ingen. Tobbe var mer idog än mig när det gällde att gräva i den elektroniska musikmyllan. Han köpte Music for airports, han och Mårten lyssnade på Aphex Twin. För mig var det bara att hänga på.

Idag vet jag vad Ambient musik är, vad Music for Airports är och hur Aphex Twin vältrar sig fram genom högtalaren.

Det är ett arv som jag länge förnekade. Den konstfulla, ibland abstrakta och i många fall konstiga "musiken" som jag alltid fascinerats av. Under början av 00-talet var det den minimalistiska och råa rocken och bluesen som var "min" genre. Jag var en av många som gick i White Stripes fotspår. Men intresset kom ifrån Led Zeppelin. Det var riktiga instrument, riktiga låtar, riktiga känslor. Inget konstnärligt skit.

Nu börjar jag hitta tillbaka till mitt musikproducerande. Då är en artikel som Mikael Strömbergs i Aftonbladet en bra påminnelse om den musik som fanns i mina tonår. Nu ska jag lyssna på Brian Enos Music for Airports. Bättre sent än aldrig.