Låt oss prata känsla...

Oj, det är minerad mark jag tar mig in på. Vad är känsla? Det är något som vi hör, som vi tycker, som vi känner. Det är inget vi kan rationellt studera och argumentera för utifrån logikens (eller grammatikens) lagar. Det är subjektivt, säger någon och många nickar instämmande. Men är det det?

Först måste vi kanske titta på vad "subjektivitet" innebär. Med subjektivt menar vi oftast att det inte finns några regler och att det är individen (subjektet) som bestämmer. I den värderingen lägger vi då att det är helt "fritt". Men, kan någon då tillägga lite försynt, är det helt fritt? Nja, det kanske är beroende av faktorer som finns i den kultur som individen(subjektet) lever i. Ja! Detta skulle kanske förklara varför någon ifrån en viss kultur kan tycka om en viss sorts musik och någon annan person en helt annan musik. Ja! Men har vi då inte kommit ifrån vår första åsikt om att allt är subjektivt då?  Jo, kanske det.

Vi formulerar om oss. Allt är subjektivt för en person (subjektet) utifrån den kultur som denne kommer ifrån. Vad betyder "kommer ifrån"? Är uppväxt i, eller har tagit del utav. Någon i Sverige kanske, idag med internet och allt, är uppväxt med japansk populärkultur. Det är inte ovanligt. Men vart går gränserna för kultur? Idag är väl Svensk kultur just en blandning av Amerikansk, Europeisk, Japansk... listan blir lång.

Men okej. Vi skulle prata om känsla sa rubriken. Ja!

Här är två klipp ifrån youtube.

Det första är Guns N' Roses anno 2006. Det andra är Guns N' Roses anno 1992. Den stora skillnaden? Gitaristen Slash och hans känsla. För att det här ska fungera måste ni titta på klipp nummer 1 och spola fram till tiden: 3:37

Gitarristerna kämpar med solot skrivet och framfört i original av Slash. De sätter noterna och gör ett habilt jobb med inlevelsen (i alla fall visuellt.) Men det saknas känsla.

Nästa klipp är då Guns N' Roses 1992. Om ni spelar klippen ifrån början kan ni också lägga till skillnaden i känsla ifrån frontmannen och pianisten Axl Rose, som visar hur rostig han blivit på pianot i första klippet. 4:48 in börjar Slash spela.

Jag ska vara den första att erkänna att Slash inte sätter det här till hundra procent. Men vad som överlever även om han bara spelar på 80% är känslan. 
Men kan vi då tala om subjektivitet? Av två miljoner klick på det senare klippet har ca 6000 tyckt att detta varit bra, och 100 att det är dåligt. I de första klippet är siffrorna lägre vad gäller klick och det är femtio femtio vad gäller gillar eller inte gillar.

Min poäng är egentligen inte att säga att den ena musiken är bättre än den andra - därför var det en stor poäng att välja samma låt med "samma" band. Nej, min poäng var att den sfär som vi lever i påverkar vårt val och vår smak.

Inom klassisk retorik kallas detta för doxa. Foucault, en fransk filosof  och en av 1900-talets stora tänkare, talade om diskurs. (har ni gått någon högre  utbildning de senaste tjugo åren har ni inte kunnat undvika ordet.) Diskurs har blivit en stor del av vår diskurs, skulle man kunna säga. Eller med ett annat ord: vår berättelse. 

I mångas, av de som röstat på dessa två klipp, berättelse kanske det finns en besvikelse över att Slash slutade. Det kanske finns ett minne av en ungdom när Guns N' Roses var soundtrack till deras liv. Nostalgi är inte att underskatta. Det kanske finns en genuin känsla för känslan. Det kanske finns en vilja att framhäva något annat (och därför rösta ner.) Vem vet alla motiv? Men en sak är säker, motiven i sig bevisar bara att någonstans har någon tyckt om detta i grunden. När vi väljer fritt väljer vi inte bara utifrån motiveringen att "andra tycker" utan också stärker vi oss själva i att verkligen tycka något är bra så ärligt vi bara kan. 

Det är inte en slump, tror jag, att känsla och känslor ligger nära varandra i vårt språk. Men ingen talar om nostalgi när man hör Slash vibrato och anslag på strängarna, ingen pratar om kärlek när man hör en bra trummis lägga ut rytmerna. Men känslor kan blandas ihop. Och den känsla, som kommer utav den känsla en artist - den delikatess, den utsökthet, den precision - framför något med (inte bara i musiken) översätts kanske och upphöjs till att vara just soundtracket till våra liv. För att det har en viss känsla får det "paketera" våra känslor och frammana dem.

Men det är ju min subjektiva åsikt, inte sant?