Homeboy (yeah boy prt 2)

Bröderna Blues. De är spelat coola, vilket syns, vilket gör det coolt på riktigt.

Ja, här om dagen visade jag ett radarpar Chuck D. och Flavor Flav i Public Enemy. Säga vad man vill men Flavor Flav har sin image, genom att vara "fjantig" blir han någonstans cool.

Några som gick åt andra hållet (i allt) är nog mitt favorit radarpar. John Belushi och Dan Akroyd i deras alteregon Jake och Elwood, eller mer kända som Blues Brothers. Där kan vi snacka om att spela cool tills det blir cool på riktigt. 

Det började som en sketch på SNL (Saturday Night Live) och slutade som en film. En fantastisk musikal. Den bortses ofta när man talar om musikaler. Kanske för att den faktiskt har rock, pop och soulhistoriens största med i filmen. De gör sina kameos med bravur. Ibland kanske skådespeleriet skevar men musiknumren sätter de som ett smäck!

Det är denna skevhet som jag finner i många filmer ifrån 80-talet. Det är en skön känsla. Känslan av att allt inte är slipat, att de får göra lite småfel. Jag tycker den känslan finns i alltifrån Star Wars (de första tre filmerna då), Indiana Jonesfilmerna (de tidiga), Goonies (Dödskallegänget), och till och med i den mer seriösa Hajen finns det någon slags distans som gör den avslappnad och inte så seriös i alla scener. Det är en känsla jag har, den kanske är väldigt personlig.

Så har vi då Blues Brothers. Men en scen som verkligen visar den här sköna lekfullheten som 80-talet bjöd på är en annan film med Dan Akroyd. Det är en film som var Eddie Murphys genombrottsroll. Den heter "Trading Places" - och först här om dagen förstod jag dubbelheten i namnet: både handels platser och att byta plats (som är det första man tänker på). Genialiskt!

Murphy har hamnat i häktet. Och här stöter han på radarparet nummer två genom filmhistorien. Männen i häktet som sitter på bänken. Mr Ifrågasätta och Mr. Yeah.  Enjoy! (ca. 54s in)