Rötter

Kommer ni ihåg Napster? Gör ni det så är ni antagligen över tjugofem och under trettiofem i ålder, idag.

Piratflaggan anno 2000

Napster, för er som inte kommer ihåg eller behöver en påminnelse, var "piratebay för år 2000". Det var det första programmet för att dela med sig av sina mp3-filer som du hade på hårddisken.  För mig kommer Napster vara förknippat med två saker, en vit Volvo och ett rockband.För någon på sony/BMG kanske det kommer vara första spiken i kistan för musikindustrin.

Jag ska tala lite om den där spiken. Jag har aldrig köpt så många skivor som under den här perioden då Napster och efterföljarna DC++ och kazaa var populära. När Napster var som störst använde jag det tillsammans med sidan Dagensskiva.com och forskade i mina musikaliska rötter. Och jag har aldrig köpt så många skivor som då. Jag slog upp band och köpte skivan om en låt jag hittat på Napster var okej. Jag slog på "bob hund" och tänkte att det måste finnas ett band som är som dem.  "Bob hund har inspirerats av Nirvana, Pere Ubu och Pixies." Jag visste redan om Nirvana. Jag hittade inget på Napster med Pere Ubu.

Jag laddade ner en låt med Pixies och insåg att.... Det inte alls lät som bob hund.(som uttryckligen bett pressen att aldrig skriva stor bokstav i deras namn)  Låten hette  "Ana" och det lät som surfmusik.

Jag hade lite koll på surfmusik. Anledningen? Filmen Pulp Fiction kom 1994, i den spelas Misirlou av Dick Dale. Detta tog jag reda på, hittade en samlingsskiva med denna Dick Dale and his del Tones - king of the surf guitar. Lyssnade på den en hel del. 1999 kom den underbara BBC-dokumentären "Dancing in the street" och denne Dick Dale intervjuas.

I inslaget visar han två tekniker på gitarren, en där han för handen över och får gitarren att ryta som en tiger, en annan där han för den över de ljusa strängarna och han liknade ljudet vid en vågtunnel som slår över en när du surfar. En elgitarrens kung fu-mästare! 

Jag köpte två skivor med Pixies på stört där efter den låten. Kanske var det att jag hade mjukat  upp öronen för detta sound. Kanske var det att jag ställt in hjärnan genom att jag visste vart det där kom ifrån. Det där som vi kan kalla rötter har märkliga egenskaper.

Pixies skivor lyssnade jag på en gång. Det lät inte som Dick Dale, det lät inte (som också utlovats) som Nirvana och det lät inte som bob hund! Skivorna blev liggandes ett år. En dag i kollektivet där jag bodde fick min vän Matte låna Pixies-skivorna till sin bil. En vit Volvo om jag inte minns fel. Inget mer om det.

En annan vacker dag, strax därefter åkte vi i nämnda bil. Antagligen på väg till ICA i Ockelbo. Vi åkte över gammelbron när han sa hur jäkla bra han tyckte bandet var. Jo, höll jag med, de är skitbra. En liten vit lögn där jag fick det att låta som att jag var inlyssnad på skivorna. Speciellt den där "Ana", sa jag nog för att befästa att "I know my shit". Jo, den hade han nog inte lagt märke till och sen började han räkna upp andra låtar.

Du Matte, kan jag ta tillbaka de där skivorna, blev lite sugen att lyssna på dem nu. Visst det gick förstås bra, det var ju mina skivor. Och sedan gav jag Pixies en andra chans. En chans som jag aldrig någonsin kommer ångra.

Där fanns spår, nyanser av Dick Dale, och visst hade de inspirerat  Nirvana och bob hund. Men där fanns  framför allt ett band som egentligen är ojämförligt med något annat rockband, nämligen Pixies själva. Den första låten som jag hittade där på Napster kommer alltid vara lite speciell, både för att den skiljer sig ifrån Pixies andra låtar och för att det var min första förälskelse med dem och för att den alltid påminner mig om att jag måste låta alla nya skivor  åka i en vit Volvo innan jag dömer ut dem. Håll till godo med lite musikhistoria.

Missa inte det dolda meddelandet i texten. 
[S]he's my fave
[U]ndressing in the sun
[R]eturn to sea - bye
[F]orgetting everyone
[E]leven high
[R]ide a wave