Män gör saker tillsammans.

... som att ha otroligt roligt när de pucklar på muskelberg med personlighetsstörningar. Ja, inte i verkligheten då utan i tv-spelet Punch Out!!

Det börjar alltid lite enkelt sådär, tv-spelsupplevelser. Det börjar med att Hellan kommer till Johan för att se hans nya hus. Här är vardagsrummet - vitt - och köket - prickig tapet - och sen tv-rummet - här har vi målat grått - och sedan en trappa ner - framtida möjligheter och hype - och sedan då... En öl kanske? Jo, visst.

Det börjar alltid lite enkelt med att någon sätter i ett spel. Där och då är det inget större projekt eller någon direkt förhoppning om något att något speciellt ska ske. Vi ska klara Mr. Sandman, säger jag och Johan lite sådär på skämt och lite på allvar - möjligheten finns ju alltid.

Hellan får kontrollen efter första gubben - Glass Joe - är däckad. Han kommer väl in i det hyffsat. Jag och Johan har spelat förr. Det är roligt, på ett lite avslappnat vis, det är inte WOO YEAH roligt, utan mer, hehe-trevligt.

Men när man får kontrollen blir det som att Mr Hyde kommer fram ur ens inre och det blir WOO YEAH all over baby. Man vill slå och man vill ducka och akta sig i perfekta kombinationer och läsa motståndarens alla tecken för att föra dansen till TKO.

Det går sällan som man tänkt sig när motståndarna blir allt större, mäktigare, snabbare och starkare.

Första riktiga nöten att knäcka blir Supar Macho Man - en hollywood-boy med ålderskomplex och alldeles för stora narcissistiska tendenser. Han VILL man slå sönder och samman, jag lovar. Men när vi klarar kombinationen som vi spontant kallar "krabban" och den andra som går lite snabbare ifrån andra hållet och den tredje och sedan får en fjärde slagserie att akta oss för, då brister det lite. Det blir svårt. Men det är roligt svårt.

Tillslut klarar vi honom, och jag minns inte vem som gjorde det, men det var inte Hellan i alla fall.

Snart står vi inför Mr. Sandman. Spelet har tagit karaktären av att vara något för att fördriva tiden till ett fullödigt projekt där målet är att klara skiten - eller VARVA som vi 80-talister i gästrikland kallar det.

Det börjar alltid med en känsla av omöjlighet. Haha, det här klarar vi aldrig och Little Mac (ens egen karaktär) blir utslagen. Sedan får någon in något. Ett slag i en öppning. Att vara aggressiv och gå till anfall är det bästa medlet mot Mr. Sandman.  Johan tackar mig för denna taktik, då han själv alltid varit en passiv boxare som gått undan och sedan anfallit - en omöjlighet på Mr. Sandman, tror vi till en början.

Det visar sig att båda taktikerna ska användas för att få ner honom. Slå i magen precis när Mr. Sandman ska slå sina enorma stockar till armar och han kommer av sig och förlorar energi, samt att gå undan hans superslag och sedan slå ett i ansiktet och sedan jabba järnet i magen på honom. Det går. Det omöjliga går tillslut.

Det blir Johan som tar den slutgiltiga segern. Alla är nöjda. Nöjda som det bara går att bli i ett sådant här tv-spel. Vi har alla turats om, givit våra insikter till att klara av motståndarna. Mr. Sandman klarade vi med min grundtaktik att gå på och Hellans envishet och fallenhet för Mr. Sandmans rytm och slutligen Johans snabba inlärningsförmåga och totala koppling mellan taktik, tanke och fingrar.

Där är vi nöjda och spelet är slut. En tredje titel att lägga till varvatlistan på Johans 2 veckor långa semester. En form av rekord i sig. Men spelet är inte slut och Glass Joe kommer tillbaka med skydd för sin glaskäke. Han visar sig bli en svår nöt att knäcka. Kanske är vi trötta eller bara för glada eller så har vi någonstans innerst inne givit upp för den här gången.  Jag har varit på väg enda sedan vi först mötte Mr. Sandman igen, väskan står packad i hallen och bilnycklarna ligger i fickan, men jag kan inte slita mig.

Det är ett bra spel och en bra kväll som bara börjar med en axelryckning och ett, "vi kan väl testa det här då, slå Mr. Sandman, hehe..."