Midnatt i Paris

Jag sitter och ler som en tok. Han har gjort det igen, målat med breda penseldrag men vissa strån har dragit sådana detaljer som detaljer rakt in i hjärtat.

Jag är en romantiker. Det är sällan känslorna av överväldigande kommer, men när det kommer - när vågen sköljer över än - då tycker man det är värt att leva. Att gå förbi ännu en husknut, att följa ännu en stig, att vända ytterligare ett blad. Eller, varför inte, lära känna ännu en ny person.

Är ditt liv och din berättelse det du vill leva?  Att skriva har visat sig vara för mig också att leva mitt liv. Jag har testat nya städer som jag testat nya stilar. Nya människor som nya kapitel.

Men det krävs andra texter för att se sin egen. Vi jämför oss  med andra och vi bär upp varandra.

Eller som Hemingway säger i filmen: "Jag hatar din text. Är den dålig hatar jag den för att den är dålig, är den bra hatar jag den för att den är bättre än mina texter."  Men jag älskar Woody Allens film.

Hur vet jag att jag älskar? För att jag sitter och ler som en tok i slutet, trots att han brer på med alla de nostalgiska, intertextuella och romantiska färgerna i paletten. Det är skönt att få vandra i en stor berättares berättelse ett tag, att få känna att någon tar hand om en.

För andra kanske det är världens sämsta film just nu. För mig var det årtiondets bästa, för den sammanfattar mitt liv, mina drömmar, mina funderingar och mina ideal - och jag vet att jag inte är ensam.

Midnight in Paris.