Att se världen på ett nytt sätt

Det finns(fanns) en gubbe som menade att konsten.. Nej. Så kan jag inte börja. Det måste vara något med fart och fläkt.
Vi tar om det.

Wooooaaaaaaaw! Skrek jag och high-fiven slog i luften mellan oss. Det var makalöst, det som tidigare varit till synes omöjligt var nu fixat.

Pusselbiten var uppfångad, porträttet på den sista världens sista pussel var nu lagt. Hela tiden anade vi att något inte stod rätt till med våran hjälte. För det första kunde han knappt kalla sig för en plattformshjälte då han inte ens kunde göra ett anständigt hopp - ännu mindre ett trippelhopp.

Men, nu har jag hoppat över massor här. Jag måste börja från början.

Vi skulle ha en speldag. Jag kom till Ockelbo 8.30 och vid 9.30 var vi igång. En rad spel stod på menyn. Efter några omgångar med lite pansarvagnsspel och annat testade vi slutligen ett spel som jag köpte 2008, men aldrig klarat av.

Braid.

Vad är då Braid?

För det första är Braid snyggt, med animerade vattenfärgslandskap och otroligt genomtänkt speldesign, med täta pussel och hjärnskrynklande utmaningar.

Men tydligen är Braid också en frisyr:

En sådan prinsessor har. Och vår käre hjälte är ute efter sin prinsessa. Allting börjar komma till ytan men samtidigt ökar djupet.


Ja, enklast vore om ni bara testade spelet själva, men inte ens då kanske vi skulle komma fram till samma sak. För vad är Braid?  Det är ett plattforms-pussel-spel med hjärnskrynklande, verklighetsfrånvända men alltid logiska pussel där du styr tiden, ibland styr tiden dig.

Du kan hoppa på skumma små troll för att ta dig upp på nivåer och om du blir dödad kan du alltid spola tillbaka.  Det låter lätt att alltid kunna spola tillbaka tiden, men det är inte där problemet ligger. Problemet ligger i att du måste använda dig av tillbakaspolningen på olika sätt för att lösa pusslen.

Det här låter virrigt, kan ni inte bara spela spelet?  Och spela Portal 1 och 2 på samma gång, för samma otroliga upplevelse.

Men nu skriver jag det jag tänkte börja med.  Viktor Sklovskij menade att konstens syfte (eller konstens essens) var att främmandegöra saker.  Att allt vi tog för vardag filtrerades bort, men allt som kom med något nytt, med en liten twist, fick oss att vakna upp ur det vardagliga bruset och se vår värld på ett nytt sätt.

Det gör Briad.  För när du tagit den sista pusselbiten känner du att du aldrig kan leva riktigt på samma sätt längre. Du kan alltid tänka att du kan spola tillbaka tiden eller hoppa på troll. 

Braid spelar på så många plan, både det spelmässiga och det berättarmässiga, att helheten blir större än de enskilda delarna - pusselbitarna talar om mycket mer än bara bilden de visar, de talar om att vår hjälte döljer saker för sig själv. Kanske vill han inte veta sanningen, den obevkliga och kalla sanningen om honom och hans prinsessa.