Fem bra... Kon

Under 00-talet, som definieras ju längre jag rör mig från det, lärde jag känna en japansk regissör. Ja, inte personligen, förstås, utan genom hans filmer.

Satoshi Kon, är en genial regissör. Med sina filmer och en tv-serie visade han sig vara en av de bästa moderna berättarna i min mening. Sant postmodern och blandade psykologi och subjektivitet med poetiska och popkulturella inslag.

Satoshi Kon tror jag (utan att veta säkert) sammanfattade mycket av det moderna japan. Det andliga, spirituella, det konstnärliga och poetiska, det galna och popkulturella.

1. Subjektiv psykologisk thriller. Jag hittade en anime-serie i reabacken på Hemmakväll i Gävle kring 2003. Det var ett intressant omslag. En pojke på rullskridskor med ett avslaget baseballträ. Jag såg avsnitten - med den vansinniga j-pop-intromusiken - och sakta gick det upp för mig hur fantastiskt manuset var. Här var inte en vanlig berättelse. Här fanns något mer under ytan, något som fortfarande kan fascinera mig.  Det skulle dröja till 2010 innan jag fick tag i alla avsnitt och fick se klart serien.  Tragiskt nog samma år som Satoshi Kon dog, 46 år gammal. Paranoia Agent.

2. Tokyo Godfathers. En slags "Konsk" Oliver Twist, fast med en twist. Det största är ändå när haiku-dikter reciteras utav en av uteliggarna. Fint.

3. Minnen har jag av en antologi av tre anime-scifi-filmer som jag köpte på dvd, tidigt 00-tal. Satoshi skrev en av dem.  Det var tre, mycket bra, filmer som alla tacklade vetenskap och fiktion på tre olika sätt.  Memories.

4. Millenium actress. Temat finns där. Det fantastiska, men vardagliga, men ändå galna, men ändå troliga.

5. Paprika. Och temat fortsätter. Alienationen i det moderna japan, det besatta, det psykologiska som iscensätts och här visualiseras. 

Satoshi Kon är faktiskt en regissör jag saknar. För det känns verkligen som att han aldrig kom fram till det han egentligen ville göra.

word lens

Det här är nästan vad jag tänkt ut. Jag har suttit och studerat en hel del de senaste åren. Ofta engelsk litteratur, ibland med några franska fraser och/eller tyska (två språk som jag tyvärr inte behärskar alls). Då har jag tänkt hur bra min mobil är, då jag kan mata in fraserna i google translate för att sedan få hela fraser översatta.

Då har jag tänkt att det vore bra att kunna ta en bild av texten och få den översatt och därmed slippa skriva in texten själv. 

Den här appen tar det hela ett steg längre.  Word lense översätter texten och matar in den i området i bilden där originaltexten sitter.  Att den används för menyer kanske dock pekar på att den enbart översätter enstaka fraser och enklare texter.

Det kanske dröjer innan vi får se en app som i realtid översätter en boksida eller längre text. 



Eller att den fungerar på svenska.

källa

Starstruck...

Paramount fyller 100 år och firar med ett gigantiskt foto av inte mindre än 116 stjärnor. Jag brukar normalt inte bli star struck och jag är sådär tråkigt svensk när jag ser filmstjärnor i vardagen. Men här kan jag inte låta bli att tycka det är lite häftigt ändå.

Även om de är vanliga människor kan jag inte låta bli att tänka på alla fantastiska filmer som många av de som flimrar förbi har varit med i.

Watch dogs

Ja. Jag kommer spela det här spelet. Det ser ut att vara fantastiskt. Gillar lunkandet. Den moderna stadsmiljön. Det mystiska och det högteknologiska.

Tre E:n och framtiden

Electronic Entertainment Expo

Går i L.A, U.S.A varje år.

Min lilla julafton.

För är det något jag gillar mer än att spela tv-spel
är det att titta på nyheter om tv-spel som ska komma.

Ungefär som en bilentusiast kollar in nya bilmodeller.

Fast med skillnaden att jag har råd att köpa alla nya tv-spel

om jag verkligen vill.

Nu har Nintendo visat sin Wii U (igen).

Jag är glad. För det kommer ett till Mario i 2d. 
New Super Mario Bros U.

Ironiskt att det spel som är mest konservativt av alla har "New" i titeln.  (Första Mario som var "exakt" likadant kom för över 25 årsen.)

Men det kommer lite spel med blod också.  Zombi U från Ubisoft verkar intressant. Jag gillar Zombies :)

Mupparna!

Jag såg äntligen Mupparna. The Muppets! Och jag älskar nog filmen för att jag älskar Mupparna, inte för filmen i sig. Men filmen hade både kvalitéer i form av härlig ironi och självdistans, men också ett stort fel. Den äckligt nostalgiska 50-talsstaden som förstör. 

Det är något som gör mig glad bara jag ser en Mupp som sakta går, i sina egna tankar. Magi. Och alla går med på det. När Kermit och miss Piggy är med i Jonathan Ross Show, gör alla allt för att bibehålla illusionen. Det är en del av det. Vi vill att de ska leva.  Tygdockor som kommer till liv av puppeters, och blir till Muppar.

Come on! Let us put up one last show. We've bin in arrested devolpment for too long!

Filmen Mupparna då?  Ja, jag var lite skeptisk till en början. Speciellt för musikalinslagen. Men jag ska tala om vad som gör att Mupparna fungerar.

Distans och ironi. Filmen fullkomligt osar av metainslag, där karaktärerna driver med sig själva, filmen som media, vad Mupparna en gång varit (populära), vad de nu inte är (igenkända), varför de hamnat där de hamnat.  De helt underbara Moopets-inslaget, ett "coverband" till Mupparna inom filmen Mupparna - hänger ni med - med en Dave Grohl på trummor...

Musiken då? Den är det andra som är behållningen i filmen, efter en viss trevande start. Den är delvis skriven av den skäggiga halvan av komikermusik-duon Flight of the concordes. Och han blev faktiskt belönad med en Oscar för jobbet. Fyndiga texter och i numret "Man or a muppet" finns också ett visst djup.

Ja, det tar oss till det tredje som gör att filmen fungerar. Alla kameos. Kändisar som spelar sig själva. Jag ska inte dra en lång lista här, men de gör ett bra jobb med att placera Mupparna i vår samtid. 

Och där kommer vi till det negativa.  Den fiktiva stad där filmen börjar är något slags nostalgiskt 50-tals USA som gör att jag inte tror på filmen. Bättre vore att börja i ett kontemporärt (samtida) skitit N.Y  eller någon riktig byhåla ute på landsbyggden, för att verkligen förstärka att Mupparna finns, lever och verkar i vår värld. Fast i deras värld finns ingen värld utan Mupparna, så därför blir vår värld så mycket rikare. För här kommer de aldrig försvinna!

En slutkommentar. Filmen påminner ganska mycket om Blues Brothers. De ska återförena "bandet" och göra en välgörenhetskonsert för att rädda, inte en skola, men i alla fall sitt eget museum.

Fem bra: Morricone

Har fått lite arga blickar på stan, lite hotbrev och dåligt förtäckta kommentarer. Det är dags att skriva ett inlägg på bloggen!  Ja, det är det!

Fem bra... filmer där Ennio Morricone har gjort filmmusiken. Det låter väl som en smaskig uppstart av denna insomnade snövita blogg.


1. Once upon a time in the west 
Kanske är den snyggaste filmen i världshistorien. Stilbildande foto och härliga klichéer a la spagettiwestern.
Och soundtracket är suveränt. Ouuuuuiiiiii, oouuuuuiiiiii...  Den heter Harmonica på svenska, en titel som helt klart är inspirerad av hjältens namn och soundtracket han spelar. Skrivet av Morricone förstås.

2+

2.The Untouchables
Bra film. Men soundtracket stinker av cheesy 80-talskänsla. Som typ, Det stora blå, eller liknande. Men filmen är bra. Kevin Costner, Robert De Niro (på den tiden han gjorde bra roller), m.fl.

3. Den onde den gode den fule. Fantastiskt soundtrack, ni hör det bara jag skriver några rader: Oua Oua Oooo! Ouu Ouu Ouu!  HO HA!  nuf said.  Ja, och Clintan!  Ja, och Eli Wallach som den fule. Han gör en fantastisk karaktär på ålderns höst  i The Holiday.




4. Once upon a time in America
Utspelar sig i ett America ungefär 50 - 80 år efter den som utspelade sig i "the West". En film som faktiskt har satt sig i mitt minne fast jag inte hade så mycket för den när jag såg den. Något måste den ha gjort rätt. Soundtracket? Kommer inte ihåg faktiskt.


5. In the Line of Fire.
Clintan igen! Who knew. Inte jag i alla fall, för den filmen såg jag i Morricones lista på imdb. Men jag minns filmen som mycket bra, på den tiden då det begav sig, och jag ska se om den någon dag. Se där, se där. Hoppas soundtracket är bra nu också då!

Du kan göra skillnad

Som att ändra gatunamnet där du bor till det rätta. Har en känsla av att det här kommer underlätta en hel del framtida vägvisningar. Tidigare stod det nämligen Jägarvägen.

fitt-revolt

Purry Riot - Punkare i Ryssland som protesterar mot att Putin ska sitta vid makten igen.

Är det någonstans punken behövs så är det i Ryssland. Lite roligt är att de, för att stå ut, klär sig färglatt - som för att synas i det gråa klimatet, det gråa modet, bland de grå byggnaderna.



Lite hjärtat i halsgropen får jag, när de "besudlar" Putin. Det är vågat. Jag tror inte ens att Sex Pistols var lika vågade när de hånade drottningen, på Themsen 1976.

Imse vimse spindel

Spindel i demot till Zelda Wii U.

Spindlar hit, spindlar dit, spindlar vart än jag ser. Tv-spel är fulla av dom. Spindlarna.

Antagligen är det en enkel förklaring. Det är en genetisk programmerad kod i oss alla - mer eller mindre - en liten kodsnutt som förklarar att de där benen, den feta ludna kroppen, de stirriga ögonen, är farlig.

Så kan man se på livet. Små kodsnuttar som gör oss till de i vi är. Socker och fettsugs-koden gör att ställen som Mcdonalds går runt.

I en bok som heter "Unit Operations" går Ian Bogost, känd tv-spelsteoretiker, igenom begreppet med samma namn.

Det handlar om ett nytt synsätt på kultur men också det mesta i vårt mänskliga liv.

En sådan unit operation kunde då vara "spindeln". Den finns i Sagan om ringen, den finns i Harry Potter och den finns inte minst i Zeldaspelen. Varje gång den dyker är det samma underförstådda unit operators av "äckel" och "fara", "rysningar längs ryggraden" som tittaren/spelaren får.

Limbo, med en spindel.

Alan Wake - American spider.

Men börjar det inte gå till överdrift nu? Jag tänker på just spindlar.

De beteer sig som de alltid gjort i Skyward Sword, de syns på bilderna ifrån nya Alan Wake American nightmare, det kommer en siluett av en spindel i Limbo (det vet jag fast jag inte ens spelat det spelet).

Jag tror att mycket av framsteg inom spel inte handlar enbart om fernissa, yta och högre upplösningar, utan att också utmana sig som spelskapare att byta ut utslitna "unit operators" eller göra något nytt med dem. T.ex. att träffa på en snäll spindel?

Det vore nyskapande om något.

Zelda Skyward Spider.